Der wandernd flötenbläser

18 december 2009

av Daniel Andersson
Äventyret utspelar sig under en isande kall vinter i en mindre stad i Germanien, Eisenburg.

Duell efter maskeradbal

AKT 0: BAKGRUND

Felippo Berkes är en kringvandrande spelman. Ibland tillsammans med gycklare och andra spelmän, ibland ensam. Livet som spelman är svårt. En kall vinternatt, när han tagit skydd under en gran, insvept i sina slitna kläder och filtar, hörde han en klingande röst tala till honom från den iskristallskimrande luften. Han fick ett oemotståndligt erbjudande. Mot sin själ skulle Felippo få ett instrument som ingen kunde motstå. Svulten, frusen och förtvivlad var valet lätt, själen gav honom vare sig mat eller värme. Vad som hände med själen efter döden var inget han bekymrade sig om.

När han gått med på bytet såg han att en av istapparna från grangrenarna var en glasflöjt. Han tog den, spelade några toner, och insåg genast att den hade sällsamma krafter. Nästa dag kom han till staden Eisenburg och spelade för första gången på flöjten inför publik, och insåg han att hans eländiga dagar var över.

Under de kommande dagarna blev Felippo en känd person i staden, alla ville ha den fantastiska musikern till olika tillställningar. På en av dessa tillställningar fick Felippo syn på handelsmannen Johann Theodors vackra dotter, Flora. Felippo blev kär, och demonen Tiefkühl såg till att tonerna från flöjten talade till den unga kvinnan, som blev vanvettigt förälskad i den stiliga och skickliga musikanten.

De följande dagarna såg Flora till att vara överallt där Felippo spelade, och varje gång de sågs blev de båda mer och mer förälskade. Till slut hjälpte han henne att rymma. Johann Theodor uppskattar förvisso Felippos musik, men kan inte tänka sig att hans dotter ska umgås med en simpel musiker, som dessutom är hemlös.

De två förälskade gömmer sig ett tag i Felippos hotellrum, men inser att de inte kan stanna där. Dagen innan akt 3 utspelar sig lämnar de i all hemlighet staden tillsammans.

AKT 1: EN BORTRÖVAD DAM

Hjälten har band till staden. Han känner många där, kanske bor han där själv. Just nu har han varit i staden så pass länge att även han hört talas om, och kanske även hört, den nye spelmannen.

Hjälten har nära vänskapsband till Flora. Eventuellt kan han istället vara affärspartner med Johann, och blir ombedd att hämta hem dottern. Det är flera som sett hur både Flora och Felippo kastat trånande blickar mot varandra, och de flesta misstänker spelmannen för att ha enleverat den unga damen. Ännu är de flesta så betagna av hans musik att ingen egentligen påtalar att han dessutom är hemlös.

När de åtagit sig uppgiften, kommer Charlotte att ta kontakt med rollfigurerna för att försöka hindra dem. Som väninna till Flora har även hon trollbundits av musiken, och hennes svärmande sinnelag älskar denna dramatiska och romantiska historia. Hon vädjar till deras känsla för romantik, för kärlekens skull, att låta de Flora och Felippo få varandra.

Även om rollfigurerna skulle vilja tjäna kärleken, så borde de åtminstone se till att det just är äkta kärlek det handlar om, och inte som fadern tror, ett bortrövande.

AKT 2: RÄDDARNA MÖTS

Rollfigurerna kan mycket väl vilja genomsöka Floras rum för ledtrådar. I rummet finns ett litet, elegant skrivbord, och i en av lådorna kan spelarna hitta ett brev från Felippo. Brevet har Flora glömt, eller inte brytt om att ta med sig.

Det är lätt att ta reda på var Felippo bor. Han har ett rum på stadens hotell, Eisenburg Stadt Hotel. I rummet finns ytterligare ledtrådar. I en papperskorg vid skrivbordet hittar de ett hopknölat kvitto från en diligensfirma, på två biljetter västerut, till staden Heiligenstadt. Det är diligensen de nyss lämnat staden med.

Kvar på skrivbordet finns några notblad. Det mesta är anteckningar om halvfärdiga melodier, som inte har något större musikaliskt värde. Vad man dock kan se är att Felippo börjat skriva musik för ensembler, alltid med flöjt som soloinstrument. Det mest intressanta notbladet ligger dock inkastat i eldstaden, där det börjat brinna, men mer än hälften finns kvar. Melodin är enstämmig, och har en egenhet, det är en så kallad palindrommelodi, likadan framlänges som baklänges, vilket gör att man kan spela hela trots att delar skadats. Det handlar bara om att spelarna ska inse detta. Melodin behövs i uppgörelsen med demonen Tiefkühl.

Under rollfigurernas undersökningar dyker Heinz Hoffmann upp och erbjuder sig att hjälpa till att leta efter Flora och hennes kidnappare. Skulle de avböja kommer han att följa efter dem, i hemlighet.

AKT 3: VANDRANDE SPELMAN

Sista akten utspelas på gästgiveriet, Die Wandernd Minnesänger Gasthaus, en dagsritt från Eisenburg. Felippo och Flora har tagit in på ett rum där. Rollfigurerna kommer fram på natten, det är iskallt ute och snö och is gnistrar i fullmånens sken. Det är nästan så man kan höra toner som av klockspel från istappar som hänger från trädens grenar.

På något sätt måste rollfigurerna konfrontera Felippo, och Flora, som båda motsätter sig allt. Går det till handgripligheter kommer Felippo att se till att striden tas utomhus, på den öppna platsen framför gästgiveriet. Övriga gäster kommer att åse, och åhöra det hela, som publik. Felippos främsta vapen är flöjten, vars melodier Der wandernd Flötenbläser kan få spelarna att frysa till is, falla i brunnen mitt på gården, vända sig mot varandra och göra andra dumdristiga och potentiellt farliga saker. Han kan även få åskådare att ge sig in i striden.

För att besegra demonen måste någon spela, eller möjligen sjunga, melodin som de hittat noterna till. Det gäller att de förstått hur de kan komplettera melodin, genom att inse att det är en palindrommelodi. När melodin börjar spelas kommer Felippos eget spelande gradvis bli allt osäkrare, och förlora sin kraft. För att helt besegra demonen behöver de dock spela melodin tillräckligt länge för att det ska bli en bra slutstrid.

Heinz kommer att blanda sig i striden, och ha som främsta mål att döda Felippo. Lyckas han med det kan man inte se uppgiften som helt lyckad, i synnerhet inte om Felippos flöjt inte förstörs.

EPILOG

Det finns fyra möjliga utgångar, under förutsättning att spelarna faktiskt ger sig av för att rädda Flora.

Både Tiefkühl och Felippo lever
Felippo drar vidare med en alltmer frustrerad och förtvivlad Flora. Lieder Tiefkühl frodas av den växande osämjan, med tiden hatet, mellan de två, och till slut slår Felippo ihjäl henne. Han blir vederbörligen åtalad och avrättad, varpå Tiefkühl vinner ytterligare en själ, och blir ännu starkare.

Tiefkühl död, Felippo lever
När Lieder Tiefkühl dör befrias Felippo från avtalet om att hans själ tillfaller demonen. Å andra sidan förlorar han också flöjten och dess krafter. Ganska snabbt ser Flora sanningen och vägrar ha med den avskyvärda och låga mannen att göra. Lever Heinz är det inte alls otroligt att hon förlovas med honom.

Tiefkühl lever, Felippo död
Antagligen har spelarna missat var den verkliga ondskan finns. Felippo dör som berömd spelman, Flora är förtvivlad, och hatar de personer som tagit hennes käraste ifrån henne. Tiefkühl fröjdas åt sorgen och förtvivlan. Flöjten finns kvar, kanske tar Flora den, som minne. Kanske tar någon av spelarna den. Den som tar den blir snart besatt av demonen.

Både Tiefkühl och Felippo döda
Flora blir förtvivlad över förlusten av hennes älskade, samtidigt som demonen är undanröjd. Förmodligen kommer hon aldrig att förlåta rollfigurerna eller Heinz, om han var med.

Spelledarpersoner:

Lieder Tiefkühl
Lieder Tiefkühl tar fysisk form som kristallhård is och förleder sina offer med hjälp av musik. Han kan inte själv spela musiken, utan måste besätta en person, som sedan lever i symbiotiskt förhållande med demonen. Demonen ger personen fantastiska förmågor, medan den använder personen för egna syften. Den livnär sig på människors sorg och smärta.

Demonen kan ta formen av ett kristallglas, kristallsmycke, kristallflöjt, spegel eller vad som helst, upp till en människas storlek. Oavsett formen är den alltid iskall när man rör vid den.

Det räcker inte med att krossa iskristallen för att döda demonen. Då smälter bara delarna och flyter ihop på några minuter. Kokar man bort den kondenserar vattenångan och flyter ihop, det tar lite längre tid. För att permanent besegra demonen måste kristallen splittras genom en viss sekvens av toner. Demonen är skytt, och effekterna kommer via musiken. En förmåga som överförs till musikanten.

Skuggan: Felippo Berkes
Felippo är en kringvandrande spelman, men sedan han fick tag på en kristallflöjt har han märkt att han blivit bättre behandlad, och rikligare belönad. Alla som lyssnar till hans musik förundras av de sällsamma melodierna, och överöser Felippo med pengar, ära och berömmelse. Trots sitt blygsamma ursprung.

Numera klär han sig mycket elegant och dyrt, och för sig som en gentlemannamusiker. Bär en värja och sin kristallflöjt.

Hamnskiftaren: Heinz Hoffmann
Heinz är en av stadens välkända ungkarlar, eftertraktad av de unga damerna, eller i alla fall de unga damernas föräldrar. Han är manligt reslig, stilig och mycket rik. Johann Theodor och Heinz har kommit överens om att Heinz ska fria till Flora, men nu har spelmannen satt käppar i hjulen.

Det är också möjligt att hjälten är en rival till Heinz, men i andan av att min fiendes fiende är min vän, föreslår han att de gemensamt ska söka efter Felippo och Flora. Han hyser inga tvivel om att han ska kunna tala den unga damen tillrätta, när väl Felippo röjts ur vägen. Bär på dyra pistoler och gevär.

Väktaren: Charlotte Werther
Charlotte är sedan barnsben nära väninna till Flora. Även denna unga dam är en skönhet som inte står Flora långt efter i behag. Även Charlotte har charmats av Felippos magiska flöjt, och kommer att göra vad hon kan för att Felippo och Flora ska få varandra. Det innebär att försöka övertala rollfigurerna att inte söka efter dem. Hon bönfaller dem att se till kärleken, att låta den spira och blomma ut hos de två. En charmig dam med förmåga att tilltala beskyddarinstinkt, i synnerhet hos män.

Brevet
Detta brev hittar rollfigurerna hemma hos Flora, bland andra brev, i en av lådorna i hennes skrivbord:

Flora, min allra kärasta!
Jag såg dig ikväll, du var som en bedårande stjärna, vars glimrande sken vida överglänste alla andra, ja, vida översteg såväl måne, stjärnor och solen, i all strålglans som omgav dig. Inga ord jag känner, blott en tafatt spelman, kan göra dig rättvisa. Endast med min musik kan jag nå fram till en skugga av det som uppfyller mig vid blotta tanken på att vara dig nära, och att du hör min musik. Du skrev att du var orolig inför att lämna Eisenburg, och din familj. Det är inte jag, jag vet med en ständigt växande säkerhet att med dig vid min sida, och med min musik kan inga hinder vara mig övermäktiga. Kanske låter jag skrytsam, men det är i så fall för att du gör mig sådan, blott ett leende från dig får mig att känna mig oövervinnlig. Jag vet att med dig som min ständiga musa kommer ingen nöd eller olycka att vidfaras oss. Musiken, allra mest bedårande Flora, är en mäktigare kraft än många anar. Få är det som kan motstå den! Din allra mest underdåniga tjänare och beundrare,
F.B.

Notbladet
Här finns både det brända notbladet, och ett ett notblad som visar hur det melodin ser ut i sin helhet.

Notbladet

Bränt notblad

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s